Fredrik Lindqvist:
När det är som bäst kan en filmupplevelse som berör oss riktigt starkt göra att vi faktiskt blir bättre människor. Den ger oss kraft att göra det vi i grund och botten vet är bäst, men av en eller annan anledning inte har klarat av, vågat eller orkat att göra. Den känsla som fyller mig efter en riktigt bra film är att livet är gott, att kärleken är möjlig, att det är värt att anstränga sig och att goda gärningar belönas.
Just detta tror jag, i ett vidare perspektiv, är en av konstens allra innersta hemligheter. Jag menar att det är just det tilltalet vi mer eller mindre omedvetet söker, att det är här människans behov av konstnärliga upplevelser har sin djupaste botten.
Fredrik skriver om film, men han kunde lika gärna ha talat om berättelser i allmänhet. Vad han säger är att de historier som har ett budskap är de som talar till oss mest. hans bok är läsvärd även för den som inte har några författardrömmar. Kapitlet om premiss, ur vilket ovanstående citat är hämtat, sammanfattar på ett utmärkt sätt precis det som jag själv försökt lyfta fram här på bloggen. Här och här.
Läs vidare
Lindqvist, Fredrik. Att skriva filmmanus: konsten och hantverket – en praktisk handbok. ISBN : 978919781505.
Storytelling i samband med verksamhetsutveckling, utvärdering, självvärdering och marknadsföring. Jag lovade Cecilia att berätta om hur jag ser på saken. Här följer mina inledande synpunkter och tar gärna emot frågor, kommentarer och kritik från alla och en var.
Många barn, samma namn
Storytelling är i ropet och det är många som säger att de arbetar med storytelling. Problemet är, som du säkert har märkt, att man med begreppet kan kan mena så olika saker. Några exempel på vad som kan avses:
- Den klassiska dramaturgiska modellen, ofta ritad som en kurva där man sätter in anslag, presentation, fördjupning, upptrappning av konflikten, klimax och avslutning. Man fokuserar på berättelsens struktur och olika modeller för att tala om storyn strukturellt har växt fram, såsom treaktsstrukturen eller femaktsstrukturen.
- Grupp- eller självterapeutiska övningar om vilka jag inte kan någonting värt att lyssna på.
- Som en metod för lära-känna övningar. ”Nu turas vi om att berätta om viktiga händelser i våra liv för varandra, så blir vår relation fördjupad och mer nyanserad.”
- En del fokuserar mest på formen och tekniker; hur man skriver, talar och hur ens kroppsspråk påverkar förmågan att nå fram.
Allt som kallas storytelling är alltså inte samma sak. Mycket är säkert bra och nyttigt och givande på olika sätt, men bakom det gemensamma begreppet döljer sig olika angreppssätt och ibland helt olika företeelser.
Min definition
Själv använder jag begreppet i en mycket specifik betydelse, som till stor del skiljer sig från de ovanstående exemplen: En berättelse har ett underliggande budskap (en premiss), vilken inte behöver vara uttalad för att kunna förstås. Därför kan berättelser vara kraftfulla retoriska verktyg. Att berätta är att övertyga med exempel. Berättelser i den bemärkelsen hjälper oss att förstå vår plats i världen. De är bra på att svara på frågor som de här:
- Vilka är ”vi” och vad skiljer oss från ”dom”?
- Vad är rätt och fel? Vad är ont och gott?
- Vilka egenskaper och beteenden är eftersträvansvärda och bra? Vilka är det inte?
Berättelser är dåliga på att svara på frågor som dessa:
- Hur gör man för att köra bil?
- Vilka äro Hallands floder?
Berättelser är värderande
Vi känner igen berättelser på att de är värderande. De personer eller organisationer om vilka berättelsen handlar kan enkelt förknippas med personlighetsegenskaper, genom vilka vi kan dömma dem.
- MacBeth är äregirig.
- Gudrun Schyman är envis och seglivad.
- Muminmamman är omhändertagande.
- Företaget Apple är innovativt och perfektionistiskt.
Berättelser är retrospektiva
Ett händelseförlopp är inte en berättelse förrän någon återberättar den. Genom att välja vad vi framhäver och vad vi tonar ned påverkar vi hur mottagaren uppfattar berättelsens huvudaktörer.
Användningsområden
Eftersom storytelling i den här betydelsen till sin natur är både retrospektiv och värderande passar den utmärkt för just verksamhetsutveckling, utvärdering, självvärdering och marknadsföring. Några exempel:
- Det känns som om alla drar åt olika håll i organisationen. Med storytelling kan vi hjälpa medarbetarna att få en gemensam organisationsberättelse som reder ut vad vi är bra på, vad som skiljer oss från andra och vad som är vårt syfte i världen. Vad är vi här för att göra?
- Vi har blivit tilltvålade i pressen gång på gång. Vi försöker bemöta med sakliga argument, men det tycks inte hjälpa. Känslomässiga argument vinner över rationella nästan varje gång. Genom att systematiskt analysera den story som presenteras i media får vi en klarare bild av vad vår egen alternativa berättelse måste handla om. Särskit när vi själva är både insatta i frågan och känslomässigt engagerade, som ju ofta är fallet, behöver vi ett verktyg som hjälper oss att se saken ur allmänhetens perspektiv, som hjälper oss att se klart trots hemmablindhet. Storytelling är ett sådant verktyg.
- Vi har just avslutat ett projekt och är i behov av sammanfatta och utvärdera. Storytelling kan hjälpa oss att ställa rätt frågor till ett omfattande material, att sålla bland alla händelser och lyfta fram de viktigaste lärdomarna.
- Vi vill skapa lojalitet, identifikation och samhörighetskänsla med andra, eller inom vår egen grupp. Om de är kunder, medlemmar i en förening eller anställda i företaget spelar inte så stor roll. Storytelling hjälper oss att identifiera våra starka sidor, att lyfta fram egenskaper och karaktärsdrag som gynnar oss.
Nästa steg…
Nästa steg blir nog att diskutera vilka verktyg man kan använda när man jobbar med storytelling på det här sättet. Hur gör man rent praktiskt? Jag skall också se om jag kan hitta lite litteraturtips. Någon annan som har några förslag?
I mitt förra inlägg sade jag att en berättelse är ett narrativ som har ett underliggande budskap, en premiss. Den här gången tänker jag visa hur man kan gå till väga för att lista ut vad premissen i en berättelse är.
Såhär går det till:
1. Huvudpersonen
Först måste vi identifiera berättelsens huvudperson. Det är oftast ganska lätt, men ibland kan det vara klurigt om huvudpersonen och den person vi sympatiserar med och identifierar oss med inte är en och samma. Detta är vanligare än man kan tro.
Huvudpersonen känns igen på att hon har ett mål, kanske inte direkt när berättelsen börjar, men ganska snart händer någonting som får henne att köra igång och börja sträva efter något.
- Romeo och Julia möts och blir förälskade. De strävar efter att vara tillsammans.
- John McClane dras in i ett gisslandrama och strävar efter att rädda sin fru och de andra fångarna. (Die Hard)
2. Ett dominerande karaktärsdrag
Vi identifierar huvudpersonens mest framträdande personlighetsdrag genom att titta på vilka val hon gör under berättelsens gång. Huvudpersonens handlingar avslöjar vad hon går för när det egentligen gäller. Det är inte så mycket vad hon säger eller känner utan vad hon faktiskt gör som till syvende och sist avslöjar vad för slags människa huvudpersonen egentligen är.
- Romeo & Julia blir helt betagna av varandra. Deras dominerande karaktärsdrag är deras kärlek till varandra.
- John McClane väljer att stanna i byggnaden där hans fru och hennes kollegor gisslan. Trots överväldigande odds vägrar han att ge upp. Hans dominerande personlighetsdrag är hans envishet.
Vi måste se till berättelsen i sin helhet när vi skall fastställa huvudpersonens personlighet. Ett dominerande drag som är kopplat till berättelsens centrala konflikt är det vi behöver.
- Visst skymtar vi andra drag hos John McClane i Die Hard än hans envishet, inte minst i förhållandet med hans fru. Men filmens centrala konflikt utspelar sig mellan John McClane och de rånare som håller alla gisslan och där är hans envishet fullständigt dominerande.
3. Slutet
Sista steget är att se hur berättelsen slutar. Hur går det för vår huvudperson? När vi vet det så kan vi räkna ut berättelsens premiss. Premissen påstår att huvudpersonens personlighetsdrag leder till att det går som det går. Formulera gärna premissen lite slagkraftigt, kanske i form av ett ordspråk.
- Envishet lönar sig. Det är John McClanes halsstarrighet, hans vägran att ge upp, som leder till till att han tillslut besegrar filmens skurkar.
Om du inte kan se något samband mellan berättelsens upplösning och huvudpersonens handlingar finns det flera möjliga förklaringar. Det troligaste är att du har gjort något som inte riktigt stämmer under punkt 1 eller 2 ovan. Men det kan också bero på att just den här historien faktiskt inte har någon premiss. Det är inget fel med det, men då rör det sig inte heller om berättelse i den strikta bemärkelse som jag använder ordet. Man skulle också kunna tänka sig att premissen är något i stil med ”det spelar ingen roll vad du gör, du kan ändå inte ändra på någonting”.
Exempel: Romeo och Julia
Romeo och Julia är huvudpersoner i pjäsen med samma namn. Deras överskuggande personlighetsdrag är den kärlek de känner för varandra. Så stark är kärleken att båda hellre går i döden än att leva utan den andre. Berättelsen slutar med att de förenas i döden; ingenting kunde hålla dem isär.
Berättelsens premiss är att kärleken övervinner allt.
Kraftfullt retoriskt verktyg
Slutligen vill jag bara påpeka att man verkligen inte måste göra en intellektuell analys för att begripa vad en berättelse egentligen handlar om. Vare sig det rör sig om böcker eller filmer, teater eller muntligt berättande så är berättelsen i första hand en känslomässig resa. Vi förstår mycket väl vad den handlar om utan att behöva göra någon teoretisk analys.
Ändå är det här analytiska tillvägagångssättet användbart i flera sammanhang. Dels är det till nytta när vi skall sätta ord på våra upplevelser av en berättelse. Vi är inte alltid så bra på att förstå våra egna tankar och känslor och då kan en teoretisk modell hjälpa oss med det; den kan skapa ordning bland intryck och känslor.
För den som själv vill använda berättande är analysen viktig av ett annat skäl: Den hjälper oss att skapa en känslomässigt engagerande historia. I kommande inlägg har jag för avsikt att visa hur vi kan utnyttja vår kunskap om premisser i olika sammanhang. Inte minst när vi skall återge verkliga händelser. Berättelsen är ett kraftfullt retoriskt verktyg.
Vidareläsning
Egri, Lajos. The Art Of Dramatic Writing: Its Basis in the Creative Interpretation of Human Motives.
Lajos Egri har en ganska pratig stil, men boken är insiktsfull och har blivit en klassiker av goda skäl. Kapitlet om premiss finns faktiskt upplagt på nätet. Klicka här för att läsa. Lägg märke till att han alltid formulerar premissen som ett allmängiltigt påstående, nästan som ett ordspråk.
En berättelse är ett narrativ som har en bärande idé, ett slags medvetet eller omedvetet budskap. Man brukar kalla detta budskap för berättelsens premiss. Budskapet är inte något påklistrad etikett utan är en följd utav händelseutvecklingingen i själva historien. När allting är sagt och gjort, när sagan är slut och alla karaktärerna har gått sitt öde till mötes, då kan vi lära någonting av det vi just tagit del av och det är denna slutsats som är själva premissen.
Så här har vi alltså min definition av begreppet berättelse: Det är ett narrativ som är bärare av en premiss.
Exempel på premisser:
- Kärleken övervinner allt. (Romeo & Julia)
- Envishet lönar sig. (Die Hard)
- En bok.
Den som vill definiera berättelse på något annat sätt är välkommen att göra så, men hon pratar då om någonting annat än det jag intresserar mig för. Det är alltså ingen mening att komma farande med argument om att en berättelse ”egentligen” är något annat än det jag beskrivit. Nu vet du vad jag menar, det är allt.
Det här med premisser kan vara lite klurigt för den som inte tidigare kommit i kontakt med begreppet, men när man väl knäckt koden är det ganska enkelt att se vilken premiss en viss berättelse har.
Det finns faktiskt en enkel, men ytterst användbar, metod för att vaska fram premissen ur en berättelse. Det är nämligen inte alls så flummigt eller svårtolkat som det kan verka.
Nästa artikel: Premiss.
