I våras läste jag Roger Caillois Man, Play and Games, en bok som ofta nämns när man talar om teorier om spel och spelande. Oftast nämns Caillois i samma andetag som Johan Huizinga, som jag talat om tidigare.

Varken Huizinga eller Caillois ägnar sig åt någon empirisk analys i egentlig bemärkelse. Caillois citerar sin äldre kollega, och använder också en modiferad version av Huizingas lekdefinition i sin bok. Skillnaden dem emellan är emellertid milsvid. Medan Huzinga öppet erkänner att hans verk mest är privata funderingar, ett slags brainstorming som möjligen skulle kunna bli avstampet för riktiga studier men inte mer, så gömmer sig Caillois bakom det förment vetenskapliga. Inspirerad av Huzinga försöker han skriva ett verk i samma stil, men den kompletta avsaknaden av hypoteser, frågeställningar och problemformuleringar gör att han misslyckas kapitalt. Caillois är ytterligare en i raden av överskattade akademiska medelmåttor.

Styrkan hos Huzingas är själva lekdefinitionen (se här). Som alla bra definitioner hjälper den oss att tillse att vi pratar om samma sak. Begreppsdefinitionen är alltså en utgångspunkt och en förutsättning för fortsatta studier. Men en vetenskapare får aldrig nöja sig med att bara definiera saker. Tvärtom måste hon använda sina definitioner som verktyg i sitt vetenskapliga arbete. Den som skall bygga ett hus kan inte nöja sig med att bara köpa en vinkelhake, eller hur? Det här vet Huizinga och han försöker inte heller låtsas om något annat.

Caillois, däremot, har knappast ägnat det vetenskapliga hantverket någon djupare reflektion. Han börjar som sagt med att anamma Huzingas lekdefinition, men svagheten med denna är att den är lite väl vid, den omfattar lite för mycket. Men det märker inte Caillois, som till slut inkluderar både kultur och natur i begreppet spel. En kompetent vetenskapare skulle försöka avgränsa sitt studieobjekt, men icke sa Nicke. Allt är spel för Caillois, från teaterföreställningar och lotterier till bråkande myror och brunstiga fåglar. I stället för att försöka operationalisera spelbegreppet, så att man kan använda det till någonting, väljer han att försöka klassificera det ytterligare med en serie suspekta underkategorier. Dessa är, helt kortfattat, tävlingar, hasardspel, simuleringar och spänningssökande aktiviteter. Var och en av dessa indelas sedan ytterligare beroende på hur organiserade och välreglerade Caillois tycker att lekarna är. Så är till exempel boxning och schack välreglerade spel av tävlingstyp, medan brottning är ett oreglerat spel ur samma kategori. Redan märker ni hur godtyckligt olika aktiviteter förs till den ena eller andra kategorin. Men det blir värre. För till skillnad från exempelvis Linnés brillianta taxonomi kan man aldrig vara riktigt säker på till vilken kategori ett visst spel tillhör. Hans modell går aldrig att operationalisera, varför den helt värdelös. Vart hör ett spel som poker, till exempel? Är det tävling eller slump? Caillois själv är väl medveten om de oöverstigliga brister hans idéer har och ägnar huvuddelen av sin bok åt att försöka täcka över hålen med en aldrig sinande ström av ad hoc-resonemang.

Men det egentliga problemet är inte att Roger Caillois var en klåpare, utan att spelforskare gång på gång fortsätter att hänvisa till honom. Jag tror att många försöker dölja sina egna tillkortakommanden som forskare genom simpel name dropping.

Tydligen är kraven inte så höga.

Johan Huizingas klassiska verk om den lekande människan borde vara obligatorisk läsning för alla som är mer än ytligt intresserade av spel. Lägg märke till att boken nästan uteslutande handlar om vuxna människors lekande, inte barn eller djur. Så låt inte allt tal om lek avskräcka dig. Orginaltextens “Spiel” kan för övrigt översättas med både lek och spel. Den svenska översättningen från 1945 väljer att huvudsakligen använda ordet lek, men Huizingas definition av begreppet omfattar bådadera.

Huizinga lyfter fram fem saker som kännetecknar leken.

1. Leken är frivillig. ”Påtvingad lek är inte längre någon lek.”

2. Leken är inte en del av det vanliga vardagslivet, utan hör till en egen sfär med sin egen mening. Den tillhör fritiden, vilket inte hindrar att den är oumbärlig.

3. Leken är avgränsad i både tid och rum.

4. Leken har sin egen ordning. Ja den både skapar och fordrar ordning. Den är ordning. ”Mitt i den ofullkomliga världen och det förvirrade livet åstadkommer den en i tiden begränsad fullkomlighet. Leken fordrar obetingat ordning. Den ringaste avvikelse fördärvar leken och gör den värdelös.”

5. Leken är spännande och lustfylld. ”Spänning betyder: ovisshet, slump.”

Varför leker vi då, enligt Huizinga? Svaret är för att det är roligt. Med roligt menas här engagerande och lustfyllt, inte humoristiskt. Engelskans ”fun” i sin moderna bemärkelse, beskriver vad det handlar om. Leken ger oss spänning, glädje och lust. Vidare är leken meningsbärande och meningsskapande. ”Varje lek betyder något.”

Hemläxa till nästa gång: Läs min post om Misslyckat i klassrummet och sedan jämför du det jag diskuterar där med Huizingas lekdefinition. Vad kunde läraren ha gjort för att ge eleverna en intressant och lärorik upplevelse?

Litteratur

Johan Huizinga. Den lekande människan. Stockholm, 1945.