I ett tidigare inlägg anklagade jag flitigt refererade Roger Callois för att vara en klåpare och “ytterligare en i raden av överskattade akademiska medelmåttor.” Callois är besatt av att klassificera och kategoriesera spel, samtidigt som hans definition av spelbegreppet är så bred att den inkluderar allt från boxningsmatcher till teaterföreställningar till bråkande myror. Caillois taxonomi är praktiskt taget oanvändbar.
Men det finns ju andra som har försökt klassificera olika typer av spel. Ett exempel är Chris Crawford i The Art of Computer Game Design, där han delar in spel i kategorierna brädspel, kortspel, idrotter, barnspel och datorspel. Många andra har gjort liknande uppdelningar.
Jag menar att detta angreppssätt i regel inte är produktivt. Orsaken är att den här typen av taxonomier i allmänhet inte hjälper oss att ta reda på något intressant om spel eller spelare. Ofta betonar man de hjälpmedel som spelarna använder (tärningar, kort, eller datorer), eller så gör man som Crawford ovan och blandar äpplen med päron utan att en sekund reflektera över att exempelvis barnspel och kortspel inte rimligen kan vara två olika kategorier av samma sak. Barnspel är en kategori som fokuserar på vem som spelar spelen, medan kategorin kortspel bara tar hänsyn till vilka föremål som används under spel. Eller hur?
Formellt sett är det naturligtvis varken fel att klassificera spel efter vilka prylar som används eller efter hur gamla de spelarna är. Däremot är det formellt fel att blanda på det sätt som Craword och andra gör. Men, det sätt som vi väljer att kategorisera på bör ju leda fram till något intressant, annars har vi ju bara slösat tid och energi på en ganska torftig tankelek. Vi kan kategorisera spel efter hårfärgen på de spelande om vi vill, men resultatet kommer ju inte att gå at använda till någonting.
