I ett tidigare inlägg anklagade jag flitigt refererade Roger Callois för att vara en klåpare och “ytterligare en i raden av överskattade akademiska medelmåttor.” Callois är besatt av att klassificera och kategoriesera spel, samtidigt som hans definition av spelbegreppet är så bred att den inkluderar allt från boxningsmatcher till teaterföreställningar till bråkande myror. Caillois taxonomi är praktiskt taget oanvändbar.
Men det finns ju andra som har försökt klassificera olika typer av spel. Ett exempel är Chris Crawford i The Art of Computer Game Design, där han delar in spel i kategorierna brädspel, kortspel, idrotter, barnspel och datorspel. Många andra har gjort liknande uppdelningar.
Jag menar att detta angreppssätt i regel inte är produktivt. Orsaken är att den här typen av taxonomier i allmänhet inte hjälper oss att ta reda på något intressant om spel eller spelare. Ofta betonar man de hjälpmedel som spelarna använder (tärningar, kort, eller datorer), eller så gör man som Crawford ovan och blandar äpplen med päron utan att en sekund reflektera över att exempelvis barnspel och kortspel inte rimligen kan vara två olika kategorier av samma sak. Barnspel är en kategori som fokuserar på vem som spelar spelen, medan kategorin kortspel bara tar hänsyn till vilka föremål som används under spel. Eller hur?
Formellt sett är det naturligtvis varken fel att klassificera spel efter vilka prylar som används eller efter hur gamla de spelarna är. Däremot är det formellt fel att blanda på det sätt som Craword och andra gör. Men, det sätt som vi väljer att kategorisera på bör ju leda fram till något intressant, annars har vi ju bara slösat tid och energi på en ganska torftig tankelek. Vi kan kategorisera spel efter hårfärgen på de spelande om vi vill, men resultatet kommer ju inte att gå at använda till någonting.
I våras läste jag Roger Caillois Man, Play and Games, en bok som ofta nämns när man talar om teorier om spel och spelande. Oftast nämns Caillois i samma andetag som Johan Huizinga, som jag talat om tidigare.
Varken Huizinga eller Caillois ägnar sig åt någon empirisk analys i egentlig bemärkelse. Caillois citerar sin äldre kollega, och använder också en modiferad version av Huizingas lekdefinition i sin bok. Skillnaden dem emellan är emellertid milsvid. Medan Huzinga öppet erkänner att hans verk mest är privata funderingar, ett slags brainstorming som möjligen skulle kunna bli avstampet för riktiga studier men inte mer, så gömmer sig Caillois bakom det förment vetenskapliga. Inspirerad av Huzinga försöker han skriva ett verk i samma stil, men den kompletta avsaknaden av hypoteser, frågeställningar och problemformuleringar gör att han misslyckas kapitalt. Caillois är ytterligare en i raden av överskattade akademiska medelmåttor.
Styrkan hos Huzingas är själva lekdefinitionen (se här). Som alla bra definitioner hjälper den oss att tillse att vi pratar om samma sak. Begreppsdefinitionen är alltså en utgångspunkt och en förutsättning för fortsatta studier. Men en vetenskapare får aldrig nöja sig med att bara definiera saker. Tvärtom måste hon använda sina definitioner som verktyg i sitt vetenskapliga arbete. Den som skall bygga ett hus kan inte nöja sig med att bara köpa en vinkelhake, eller hur? Det här vet Huizinga och han försöker inte heller låtsas om något annat.
Caillois, däremot, har knappast ägnat det vetenskapliga hantverket någon djupare reflektion. Han börjar som sagt med att anamma Huzingas lekdefinition, men svagheten med denna är att den är lite väl vid, den omfattar lite för mycket. Men det märker inte Caillois, som till slut inkluderar både kultur och natur i begreppet spel. En kompetent vetenskapare skulle försöka avgränsa sitt studieobjekt, men icke sa Nicke. Allt är spel för Caillois, från teaterföreställningar och lotterier till bråkande myror och brunstiga fåglar. I stället för att försöka operationalisera spelbegreppet, så att man kan använda det till någonting, väljer han att försöka klassificera det ytterligare med en serie suspekta underkategorier. Dessa är, helt kortfattat, tävlingar, hasardspel, simuleringar och spänningssökande aktiviteter. Var och en av dessa indelas sedan ytterligare beroende på hur organiserade och välreglerade Caillois tycker att lekarna är. Så är till exempel boxning och schack välreglerade spel av tävlingstyp, medan brottning är ett oreglerat spel ur samma kategori. Redan märker ni hur godtyckligt olika aktiviteter förs till den ena eller andra kategorin. Men det blir värre. För till skillnad från exempelvis Linnés brillianta taxonomi kan man aldrig vara riktigt säker på till vilken kategori ett visst spel tillhör. Hans modell går aldrig att operationalisera, varför den helt värdelös. Vart hör ett spel som poker, till exempel? Är det tävling eller slump? Caillois själv är väl medveten om de oöverstigliga brister hans idéer har och ägnar huvuddelen av sin bok åt att försöka täcka över hålen med en aldrig sinande ström av ad hoc-resonemang.
Men det egentliga problemet är inte att Roger Caillois var en klåpare, utan att spelforskare gång på gång fortsätter att hänvisa till honom. Jag tror att många försöker dölja sina egna tillkortakommanden som forskare genom simpel name dropping.
Tydligen är kraven inte så höga.
