I valrörelsen kommer de partier som vill vara framgångsrika att behöva kontrollera flera berättelser. Först och främst måste berättelsen om dem själva vara trovärdig och tilltalande, men de måste också berätta trovärdigt om motståndarsidan. Saken kompliceras av att det andra intressenter har behov av att berätta helt andra berättelser. Partiets motståndare kommer att berätta sina historier, men även nominellt allierade kan ställa till problem. (Moderaternas framgångsrika berättelse om den ansvarsfulle statsmannen Reinfeldt har lett till regelrätt karaktärsmord på flera av deras allianspartners, som ofta fått bära hundhuvudet för missnöje med regeringens politik.) I tillägg till detta har vi de traditionella medierna, vars innehåll i allra högsta grad är en form av storytelling. Och de har helt egna behov.
Partiet behöver alltså framställa flera berättelser.
- Partiets berättelse om sig själv.
- Partiets berättelse om sin motståndare.
Men det räcker inte. Både motståndarsidan och media kommer att skapa andra berättelser och den som vill vinna valet måste framställa trovärdiga alternativ till dessa skildringar.
Att bemöta både mediernas och motståndarnas berättelser är av yttersta vikt. Vi måste kunna identifiera oss med det parti vi röstar på och med dess företrädare. Valet avgörs till större del av känslomässiga skäl än vad både väljare och partier vill erkänna. Den som låter negativa uppfattningar om det egna partiet få fotfäste bland sina potentiella väljare får inga framgångar i valet.
Vidareläsning
Psykologen Drew Westen skriver i Huffington Post om hur Obama tog kontroll över alla de viktiga berättelserna i presidentvalet 2008. Kärnan i resonemanget är publicerat på svenska i Psykologtidningen (”Obama vann med känslomässigt budskap” i Psykologtidningen nr 1 2009) och i Flamman.
