Johan Huizingas klassiska verk om den lekande människan borde vara obligatorisk läsning för alla som är mer än ytligt intresserade av spel. Lägg märke till att boken nästan uteslutande handlar om vuxna människors lekande, inte barn eller djur. Så låt inte allt tal om lek avskräcka dig. Orginaltextens “Spiel” kan för övrigt översättas med både lek och spel. Den svenska översättningen från 1945 väljer att huvudsakligen använda ordet lek, men Huizingas definition av begreppet omfattar bådadera.
Huizinga lyfter fram fem saker som kännetecknar leken.
1. Leken är frivillig. ”Påtvingad lek är inte längre någon lek.”
2. Leken är inte en del av det vanliga vardagslivet, utan hör till en egen sfär med sin egen mening. Den tillhör fritiden, vilket inte hindrar att den är oumbärlig.
3. Leken är avgränsad i både tid och rum.
4. Leken har sin egen ordning. Ja den både skapar och fordrar ordning. Den är ordning. ”Mitt i den ofullkomliga världen och det förvirrade livet åstadkommer den en i tiden begränsad fullkomlighet. Leken fordrar obetingat ordning. Den ringaste avvikelse fördärvar leken och gör den värdelös.”
5. Leken är spännande och lustfylld. ”Spänning betyder: ovisshet, slump.”
Varför leker vi då, enligt Huizinga? Svaret är för att det är roligt. Med roligt menas här engagerande och lustfyllt, inte humoristiskt. Engelskans ”fun” i sin moderna bemärkelse, beskriver vad det handlar om. Leken ger oss spänning, glädje och lust. Vidare är leken meningsbärande och meningsskapande. ”Varje lek betyder något.”
Hemläxa till nästa gång: Läs min post om Misslyckat i klassrummet och sedan jämför du det jag diskuterar där med Huizingas lekdefinition. Vad kunde läraren ha gjort för att ge eleverna en intressant och lärorik upplevelse?
Litteratur
Johan Huizinga. Den lekande människan. Stockholm, 1945.
