Det hände sig under en partiledardebatt under förra valrörelsen, i den tid då Göran Persson fortfarande var ordförande för det socialdemokratiska partiet.
Man hade kommit in på alliansens förslag om skattereduktion för hushållsnära tjänster. Göran Persson lät undslippa sig ordet piga och centerpartiets Maud Olofsson var på honom som en hök. Piga!? Hur kunde han använda ett så nedlåtande ord om hederligt folk, undrade hon? Hennes allianspartners nickade instämmande.
Göran Perssons svar var förödande, men också ganska symptomatiskt för hans beteende i valdebatten. Han bad om ursäkt. Det var nedlåtande att säga piga. Det var dumt gjort, erkände han.
Jag menar att Göran Persson gjorde ett stort retoriskt misstag. Inte för att det skulle vara fel att erkänna sina misstag om man nu har gjort några, utan för att han kapitulerade inför alliansens verklighetsbeskrivning.
Ursäkten gjorde snabbt klart att statsministern inte själv trodde på vad han sade. Han hade försökt ett retoriskt trick och när det inte fungerade så stod han där med byxorna nere. Men om Göran Persson inte själv kunde stå för ordet piga så borde han aldrig ha använt det. Om det här var en ogenomtänkt floskel, måste väljarna undra hur många andra saker statsminstern pratade om som också bara var ogenomtänkta floskler.
Tänk om han hade svarat såhär istället:
Vi hör inte ordet piga så ofta nu för tiden. Många har nog glömt bort hur det var. Pigorna var de som skurade och bonade, som som tvättade, manglade och strök. Pigorna tvättade fönster. De dukade, diskade, dammade och bäddade. Och allt det här gjorde de hemma hos någon annan.
Vilket förakt måste man inte känna för hårt arbetande människor om man anser att ordet piga är ett skällsord? Jag ser pigorna som den svenska historiens bortglömda hjältinnor.
Det hade varit ett kraftfullt svar därför att det hade berättat en annan historia. Göran Persson hade visat att han visste precis vad en piga var och vad hon gjorde. Han hade också visat beundran och respekt för de vanliga människor som jobbar hårt åt andra. Men viktigast av allt: Maud Olofsson hade haft mycket svårt att fortsätta sin indignation över ordvalet. Titta nu vem som är nedlåtande.
Som jag ser det finns här två lärdomar:
För det första, säg sådant som du kan stå för. Om du inte tror på dina egna argument, eller bara slänger ur dig retoriska klyschor så blir du lätt avslöjad.
För det andra är människor mycket mer känslomässiga än politiker vill tro. Ingen kan vinna en debatt eller valrörelse bara med hjälp av rationella fakta-baserade argument. Först måste du skapa tilltro och identifikation. Sedan är folk redo att lyssna.
Och det är där storytelling kommer in. Alliansen vann hela pigdebatten för att de använde känslomässiga och moraliska argument. De berättade en historia som bland annat gick ut på att man inte skall nedvärdera folk. Och det kan väl alla hålla med om.
Om Göran Persson hade förstått historieberättandets kraft, och om han hade trott på vad han själv sade, så hade socialdemokraterna mycket väl kunnat vinna över väljarna med en egen berättelse som utmanade den som alliansen målade upp. Men det gjorde han inte och det blev hans fall.
Idag diskuterar jag Kung Carl Gustaf ur ett storytellingperspektiv. Hur ser folk på hans historia? Kan kungen och hans anhängare ändra på någonting i berättelsen om kungen som hjälper dem att vända sympatierna hos en alltmer skeptisk allmänhet? Monarkin sitter nog säkert i många år än, det finns det starka traditionella och institionella element som ser till. Men jag tänker visa att det finns inbyggda motsägelser i hur kungen och kungamakten framställs, nästan paradoxala förhållanden som är svåra att överbrygga på ett trovärdigt sätt.
Men jag uppskattar lite motstånd och ger mig gärna i kast med att, oombedd, lösa majestätets problem.
- Ladda ner avsnittet från iTunes.
- Prenumerera direkt. (Kräver iTunes.)
- Ladda ner som mp3.
I valrörelsen kommer de partier som vill vara framgångsrika att behöva kontrollera flera berättelser. Först och främst måste berättelsen om dem själva vara trovärdig och tilltalande, men de måste också berätta trovärdigt om motståndarsidan. Saken kompliceras av att det andra intressenter har behov av att berätta helt andra berättelser. Partiets motståndare kommer att berätta sina historier, men även nominellt allierade kan ställa till problem. (Moderaternas framgångsrika berättelse om den ansvarsfulle statsmannen Reinfeldt har lett till regelrätt karaktärsmord på flera av deras allianspartners, som ofta fått bära hundhuvudet för missnöje med regeringens politik.) I tillägg till detta har vi de traditionella medierna, vars innehåll i allra högsta grad är en form av storytelling. Och de har helt egna behov.
Partiet behöver alltså framställa flera berättelser.
- Partiets berättelse om sig själv.
- Partiets berättelse om sin motståndare.
Men det räcker inte. Både motståndarsidan och media kommer att skapa andra berättelser och den som vill vinna valet måste framställa trovärdiga alternativ till dessa skildringar.
Att bemöta både mediernas och motståndarnas berättelser är av yttersta vikt. Vi måste kunna identifiera oss med det parti vi röstar på och med dess företrädare. Valet avgörs till större del av känslomässiga skäl än vad både väljare och partier vill erkänna. Den som låter negativa uppfattningar om det egna partiet få fotfäste bland sina potentiella väljare får inga framgångar i valet.
Vidareläsning
Psykologen Drew Westen skriver i Huffington Post om hur Obama tog kontroll över alla de viktiga berättelserna i presidentvalet 2008. Kärnan i resonemanget är publicerat på svenska i Psykologtidningen (”Obama vann med känslomässigt budskap” i Psykologtidningen nr 1 2009) och i Flamman.
Jag har anmält mig till morgondagens Sharea på Världskulturmuseet i Göteborg. Såhär beskriver arrangörerna Navid Modiri och David Stiernholm arrangemanget:
Sharea är en fysisk plats där människor fritt delar med sig av kunskap, kreativitet och inspiration. Inträdesbiljetten är det innehåll som du själv bidrar med.
Jag upptäckte Sharea väldigt sent, så både föreläsningsprogrammet och utställningsborden var fullbokade. Istället har jag fått lova att ta med en skylt eller dylikt som tydligt visar vad jag har att bidraga med. Jag ser fram emot många givande samtal.
Vad jag kan bidra med:
När vi berättar om verkliga företeelser, som oss själva, vårt företag eller vår förening, behöver vi se över vad vi egentligen säger för att budskapet skall bli det rätta. Det kan jag hjälpa till med. Prata med mig så ger jag handfasta råd. Samtalet kan genomföras stående, sittande eller liggande varhelst ett litet utrymme erbjuds.
Berättelser förmedlar budskap. Vi kan använda berättelser för att skapa samhörighet och en gemensam identitet. Berättelser har kraft att beröra, att utmana såväl som att bekräfta. De kan användas för att att påverka attityder och föreställningar, för att diskutera och reflektera över viktiga frågor, eller som ett sätt att tillgodogöra sig nya kunskaper.
Vad jag vill få ut:
Möta andra människor inom kreativa och kommunikativa yrken. Lära mig av andra och knyta kontakter.
Jag har släppt premiäravsnittet till min podcast En underbar dag.
Sagan om Feministiskt intiativ
Idag pratar jag med feministen och pr-konsulten Birger Östberg om hur Feministiskt initiativ brukar framställas, dels i media men även bland politiskt intresserade över lag.
Jag tror att den här diskussionen kan vara av intresse för alla som kämpar med att synas och höras i samhällsdebatten. Feministernas bergochdalbana som politiskt parti är nästan oöverträffad. Så om det finns hopp för dem, även om det är svårt och de har lång väg kvar att gå, så finns det förmodligen något att lära även för en bredare skara.
- Ladda ner avsnittet från iTunes.
- Prenumerera direkt. (Kräver iTunes.)
- Ladda ner som mp3.
I mitt förra inlägg sade jag att en berättelse är ett narrativ som har ett underliggande budskap, en premiss. Den här gången tänker jag visa hur man kan gå till väga för att lista ut vad premissen i en berättelse är.
Såhär går det till:
1. Huvudpersonen
Först måste vi identifiera berättelsens huvudperson. Det är oftast ganska lätt, men ibland kan det vara klurigt om huvudpersonen och den person vi sympatiserar med och identifierar oss med inte är en och samma. Detta är vanligare än man kan tro.
Huvudpersonen känns igen på att hon har ett mål, kanske inte direkt när berättelsen börjar, men ganska snart händer någonting som får henne att köra igång och börja sträva efter något.
- Romeo och Julia möts och blir förälskade. De strävar efter att vara tillsammans.
- John McClane dras in i ett gisslandrama och strävar efter att rädda sin fru och de andra fångarna. (Die Hard)
2. Ett dominerande karaktärsdrag
Vi identifierar huvudpersonens mest framträdande personlighetsdrag genom att titta på vilka val hon gör under berättelsens gång. Huvudpersonens handlingar avslöjar vad hon går för när det egentligen gäller. Det är inte så mycket vad hon säger eller känner utan vad hon faktiskt gör som till syvende och sist avslöjar vad för slags människa huvudpersonen egentligen är.
- Romeo & Julia blir helt betagna av varandra. Deras dominerande karaktärsdrag är deras kärlek till varandra.
- John McClane väljer att stanna i byggnaden där hans fru och hennes kollegor gisslan. Trots överväldigande odds vägrar han att ge upp. Hans dominerande personlighetsdrag är hans envishet.
Vi måste se till berättelsen i sin helhet när vi skall fastställa huvudpersonens personlighet. Ett dominerande drag som är kopplat till berättelsens centrala konflikt är det vi behöver.
- Visst skymtar vi andra drag hos John McClane i Die Hard än hans envishet, inte minst i förhållandet med hans fru. Men filmens centrala konflikt utspelar sig mellan John McClane och de rånare som håller alla gisslan och där är hans envishet fullständigt dominerande.
3. Slutet
Sista steget är att se hur berättelsen slutar. Hur går det för vår huvudperson? När vi vet det så kan vi räkna ut berättelsens premiss. Premissen påstår att huvudpersonens personlighetsdrag leder till att det går som det går. Formulera gärna premissen lite slagkraftigt, kanske i form av ett ordspråk.
- Envishet lönar sig. Det är John McClanes halsstarrighet, hans vägran att ge upp, som leder till till att han tillslut besegrar filmens skurkar.
Om du inte kan se något samband mellan berättelsens upplösning och huvudpersonens handlingar finns det flera möjliga förklaringar. Det troligaste är att du har gjort något som inte riktigt stämmer under punkt 1 eller 2 ovan. Men det kan också bero på att just den här historien faktiskt inte har någon premiss. Det är inget fel med det, men då rör det sig inte heller om berättelse i den strikta bemärkelse som jag använder ordet. Man skulle också kunna tänka sig att premissen är något i stil med ”det spelar ingen roll vad du gör, du kan ändå inte ändra på någonting”.
Exempel: Romeo och Julia
Romeo och Julia är huvudpersoner i pjäsen med samma namn. Deras överskuggande personlighetsdrag är den kärlek de känner för varandra. Så stark är kärleken att båda hellre går i döden än att leva utan den andre. Berättelsen slutar med att de förenas i döden; ingenting kunde hålla dem isär.
Berättelsens premiss är att kärleken övervinner allt.
Kraftfullt retoriskt verktyg
Slutligen vill jag bara påpeka att man verkligen inte måste göra en intellektuell analys för att begripa vad en berättelse egentligen handlar om. Vare sig det rör sig om böcker eller filmer, teater eller muntligt berättande så är berättelsen i första hand en känslomässig resa. Vi förstår mycket väl vad den handlar om utan att behöva göra någon teoretisk analys.
Ändå är det här analytiska tillvägagångssättet användbart i flera sammanhang. Dels är det till nytta när vi skall sätta ord på våra upplevelser av en berättelse. Vi är inte alltid så bra på att förstå våra egna tankar och känslor och då kan en teoretisk modell hjälpa oss med det; den kan skapa ordning bland intryck och känslor.
För den som själv vill använda berättande är analysen viktig av ett annat skäl: Den hjälper oss att skapa en känslomässigt engagerande historia. I kommande inlägg har jag för avsikt att visa hur vi kan utnyttja vår kunskap om premisser i olika sammanhang. Inte minst när vi skall återge verkliga händelser. Berättelsen är ett kraftfullt retoriskt verktyg.
Vidareläsning
Egri, Lajos. The Art Of Dramatic Writing: Its Basis in the Creative Interpretation of Human Motives.
Lajos Egri har en ganska pratig stil, men boken är insiktsfull och har blivit en klassiker av goda skäl. Kapitlet om premiss finns faktiskt upplagt på nätet. Klicka här för att läsa. Lägg märke till att han alltid formulerar premissen som ett allmängiltigt påstående, nästan som ett ordspråk.
En berättelse är ett narrativ som har en bärande idé, ett slags medvetet eller omedvetet budskap. Man brukar kalla detta budskap för berättelsens premiss. Budskapet är inte något påklistrad etikett utan är en följd utav händelseutvecklingingen i själva historien. När allting är sagt och gjort, när sagan är slut och alla karaktärerna har gått sitt öde till mötes, då kan vi lära någonting av det vi just tagit del av och det är denna slutsats som är själva premissen.
Så här har vi alltså min definition av begreppet berättelse: Det är ett narrativ som är bärare av en premiss.
Exempel på premisser:
- Kärleken övervinner allt. (Romeo & Julia)
- Envishet lönar sig. (Die Hard)
- En bok.
Den som vill definiera berättelse på något annat sätt är välkommen att göra så, men hon pratar då om någonting annat än det jag intresserar mig för. Det är alltså ingen mening att komma farande med argument om att en berättelse ”egentligen” är något annat än det jag beskrivit. Nu vet du vad jag menar, det är allt.
Det här med premisser kan vara lite klurigt för den som inte tidigare kommit i kontakt med begreppet, men när man väl knäckt koden är det ganska enkelt att se vilken premiss en viss berättelse har.
Det finns faktiskt en enkel, men ytterst användbar, metod för att vaska fram premissen ur en berättelse. Det är nämligen inte alls så flummigt eller svårtolkat som det kan verka.
Nästa artikel: Premiss.
I ett tidigare inlägg anklagade jag flitigt refererade Roger Callois för att vara en klåpare och “ytterligare en i raden av överskattade akademiska medelmåttor.” Callois är besatt av att klassificera och kategoriesera spel, samtidigt som hans definition av spelbegreppet är så bred att den inkluderar allt från boxningsmatcher till teaterföreställningar till bråkande myror. Caillois taxonomi är praktiskt taget oanvändbar.
Men det finns ju andra som har försökt klassificera olika typer av spel. Ett exempel är Chris Crawford i The Art of Computer Game Design, där han delar in spel i kategorierna brädspel, kortspel, idrotter, barnspel och datorspel. Många andra har gjort liknande uppdelningar.
Jag menar att detta angreppssätt i regel inte är produktivt. Orsaken är att den här typen av taxonomier i allmänhet inte hjälper oss att ta reda på något intressant om spel eller spelare. Ofta betonar man de hjälpmedel som spelarna använder (tärningar, kort, eller datorer), eller så gör man som Crawford ovan och blandar äpplen med päron utan att en sekund reflektera över att exempelvis barnspel och kortspel inte rimligen kan vara två olika kategorier av samma sak. Barnspel är en kategori som fokuserar på vem som spelar spelen, medan kategorin kortspel bara tar hänsyn till vilka föremål som används under spel. Eller hur?
Formellt sett är det naturligtvis varken fel att klassificera spel efter vilka prylar som används eller efter hur gamla de spelarna är. Däremot är det formellt fel att blanda på det sätt som Craword och andra gör. Men, det sätt som vi väljer att kategorisera på bör ju leda fram till något intressant, annars har vi ju bara slösat tid och energi på en ganska torftig tankelek. Vi kan kategorisera spel efter hårfärgen på de spelande om vi vill, men resultatet kommer ju inte att gå at använda till någonting.
I våras läste jag Roger Caillois Man, Play and Games, en bok som ofta nämns när man talar om teorier om spel och spelande. Oftast nämns Caillois i samma andetag som Johan Huizinga, som jag talat om tidigare.
Varken Huizinga eller Caillois ägnar sig åt någon empirisk analys i egentlig bemärkelse. Caillois citerar sin äldre kollega, och använder också en modiferad version av Huizingas lekdefinition i sin bok. Skillnaden dem emellan är emellertid milsvid. Medan Huzinga öppet erkänner att hans verk mest är privata funderingar, ett slags brainstorming som möjligen skulle kunna bli avstampet för riktiga studier men inte mer, så gömmer sig Caillois bakom det förment vetenskapliga. Inspirerad av Huzinga försöker han skriva ett verk i samma stil, men den kompletta avsaknaden av hypoteser, frågeställningar och problemformuleringar gör att han misslyckas kapitalt. Caillois är ytterligare en i raden av överskattade akademiska medelmåttor.
Styrkan hos Huzingas är själva lekdefinitionen (se här). Som alla bra definitioner hjälper den oss att tillse att vi pratar om samma sak. Begreppsdefinitionen är alltså en utgångspunkt och en förutsättning för fortsatta studier. Men en vetenskapare får aldrig nöja sig med att bara definiera saker. Tvärtom måste hon använda sina definitioner som verktyg i sitt vetenskapliga arbete. Den som skall bygga ett hus kan inte nöja sig med att bara köpa en vinkelhake, eller hur? Det här vet Huizinga och han försöker inte heller låtsas om något annat.
Caillois, däremot, har knappast ägnat det vetenskapliga hantverket någon djupare reflektion. Han börjar som sagt med att anamma Huzingas lekdefinition, men svagheten med denna är att den är lite väl vid, den omfattar lite för mycket. Men det märker inte Caillois, som till slut inkluderar både kultur och natur i begreppet spel. En kompetent vetenskapare skulle försöka avgränsa sitt studieobjekt, men icke sa Nicke. Allt är spel för Caillois, från teaterföreställningar och lotterier till bråkande myror och brunstiga fåglar. I stället för att försöka operationalisera spelbegreppet, så att man kan använda det till någonting, väljer han att försöka klassificera det ytterligare med en serie suspekta underkategorier. Dessa är, helt kortfattat, tävlingar, hasardspel, simuleringar och spänningssökande aktiviteter. Var och en av dessa indelas sedan ytterligare beroende på hur organiserade och välreglerade Caillois tycker att lekarna är. Så är till exempel boxning och schack välreglerade spel av tävlingstyp, medan brottning är ett oreglerat spel ur samma kategori. Redan märker ni hur godtyckligt olika aktiviteter förs till den ena eller andra kategorin. Men det blir värre. För till skillnad från exempelvis Linnés brillianta taxonomi kan man aldrig vara riktigt säker på till vilken kategori ett visst spel tillhör. Hans modell går aldrig att operationalisera, varför den helt värdelös. Vart hör ett spel som poker, till exempel? Är det tävling eller slump? Caillois själv är väl medveten om de oöverstigliga brister hans idéer har och ägnar huvuddelen av sin bok åt att försöka täcka över hålen med en aldrig sinande ström av ad hoc-resonemang.
Men det egentliga problemet är inte att Roger Caillois var en klåpare, utan att spelforskare gång på gång fortsätter att hänvisa till honom. Jag tror att många försöker dölja sina egna tillkortakommanden som forskare genom simpel name dropping.
Tydligen är kraven inte så höga.
