Tack till Jennie Danehav som tipsade om den här roliga videon. Läs hennes blogg och följ henne på Twitter.
Uppföljaren How to Spot an Improviser: At Work är ockspå rolig:
Jag har jobbat en del som kursledare i improvisationsteater på senare tid. Jag tänkte posta lite funderingar kring olika övningar och annat relaterat till improteatern när andan faller på.
Jag har inga ambitioner att skriva någon sort introduktion till improteater här på bloggen, så om du undrar vad jag pratar om och vill veta mer får du vända dig andra källor. Två bra böcker att börja med är Impro av Keith Johnstone och Truth in Comedy av Charna Halpern, Del Close och Kim ”Howard” Johnson. Ännu bättre är väl att gå en kurs. Jag rekommenderar mina vänner på Improverket. I Stockholm kan du vända dig till Stockholms Improvisationsteater.
Nog snackat. Här följer min första lösryckta fundering. Kommentera gärna!
Två deltagare.
Ett roligt game som går ut på att spela en scen på en minut och sedan spela den igen, först på trettio sekunder och sedan i femton sekunder.
Tips
Övningen funkar bättre om man ger deltagarna lite förhållningsorder. Jag tar de andra kursdeltagarna till hjälp för att hitta på detta, men jag tvekar inte att lägga mig i och modifiera deras förslag. Som kursledare skall man inte vara rädd för att vara lite ”bestämmig” när så behövs.
Med de här ingredienserna tycker jag att lekan blir betydligt bättre än om man bara skall spela upp något. Den här leken funkar både som underhållning på scenen och som en lärorik övning. Som övning sätter den fokus på relationer och betydelsen av att dessa förändras och utvecklas.
Exempel
Relation: Anna och Bertil är gifta.
Detta skall hända: De skall bestämma sig för att skiljas. Därför skall scenen börja superlyckligt och glatt. Nu har de en minut på sig att bli ovänner och besluta om skilsmässa.
Filmen talar för sig själv. Om att komma igång, att våga göra och att komma över sina rädslor och sin perfektionism.
Fredrik Lindqvist:
När det är som bäst kan en filmupplevelse som berör oss riktigt starkt göra att vi faktiskt blir bättre människor. Den ger oss kraft att göra det vi i grund och botten vet är bäst, men av en eller annan anledning inte har klarat av, vågat eller orkat att göra. Den känsla som fyller mig efter en riktigt bra film är att livet är gott, att kärleken är möjlig, att det är värt att anstränga sig och att goda gärningar belönas.
Just detta tror jag, i ett vidare perspektiv, är en av konstens allra innersta hemligheter. Jag menar att det är just det tilltalet vi mer eller mindre omedvetet söker, att det är här människans behov av konstnärliga upplevelser har sin djupaste botten.
Fredrik skriver om film, men han kunde lika gärna ha talat om berättelser i allmänhet. Vad han säger är att de historier som har ett budskap är de som talar till oss mest. hans bok är läsvärd även för den som inte har några författardrömmar. Kapitlet om premiss, ur vilket ovanstående citat är hämtat, sammanfattar på ett utmärkt sätt precis det som jag själv försökt lyfta fram här på bloggen. Här och här.
Läs vidare
Lindqvist, Fredrik. Att skriva filmmanus: konsten och hantverket – en praktisk handbok. ISBN : 978919781505.
(Del 1 i serien hittar du här.)
Det finns naturligtvis många sätt att angripa det här med storytelling. Jag börjar med en översikt över själva processen, så att du får en liten känsla för vartåt vi är på väg. Så småning om skall jag ge några konkreta exempel på hur man kan göra. Egentligen är det här med storytelling ganska enkelt när man väl vet vad man skall titta efter.
Hela processen ser ut ungefär så här: Först gör vi en kartläggning och inventering. Därefter varvar vi analys med bearbetning av materialet tills vi når ett användbart resultat. Mer om detta senare.
Innan vi ens kan börja tänka på att arbeta med storytelling måste vi alltid se till att vi har svar på följande frågor.
Vem är det som berättar?
Ofta vill vi skapa en egen berättelse, men ibland vill vi analysera vad någon annan säger så att vi sedan kan påverka detta med en egen alternativ och mer övertygande historia.
Om vem handlar berättelsen?
Vi måste ha klart för oss vilken berättelsens huvudperson är. Vem handlar den om?
För vem berättar vi?
För att kunna avgöra om en berättelse är bra eller dålig, om den ligger i vårt intresse eller inte, så måste vi känna till målgruppen och deras preferenser.
I vilket syfte berättar vi?
Vi måste också veta vad vi vill uppnå med att berätta.
Nästa post kommer att handla om kartläggning och inventeringsfasen av storytellingprocessen. Kommentarer? Synpunkter?
Storytelling i samband med verksamhetsutveckling, utvärdering, självvärdering och marknadsföring. Jag lovade Cecilia att berätta om hur jag ser på saken. Här följer mina inledande synpunkter och tar gärna emot frågor, kommentarer och kritik från alla och en var.
Storytelling är i ropet och det är många som säger att de arbetar med storytelling. Problemet är, som du säkert har märkt, att man med begreppet kan kan mena så olika saker. Några exempel på vad som kan avses:
Allt som kallas storytelling är alltså inte samma sak. Mycket är säkert bra och nyttigt och givande på olika sätt, men bakom det gemensamma begreppet döljer sig olika angreppssätt och ibland helt olika företeelser.
Själv använder jag begreppet i en mycket specifik betydelse, som till stor del skiljer sig från de ovanstående exemplen: En berättelse har ett underliggande budskap (en premiss), vilken inte behöver vara uttalad för att kunna förstås. Därför kan berättelser vara kraftfulla retoriska verktyg. Att berätta är att övertyga med exempel. Berättelser i den bemärkelsen hjälper oss att förstå vår plats i världen. De är bra på att svara på frågor som de här:
Berättelser är dåliga på att svara på frågor som dessa:
Vi känner igen berättelser på att de är värderande. De personer eller organisationer om vilka berättelsen handlar kan enkelt förknippas med personlighetsegenskaper, genom vilka vi kan dömma dem.
Ett händelseförlopp är inte en berättelse förrän någon återberättar den. Genom att välja vad vi framhäver och vad vi tonar ned påverkar vi hur mottagaren uppfattar berättelsens huvudaktörer.
Eftersom storytelling i den här betydelsen till sin natur är både retrospektiv och värderande passar den utmärkt för just verksamhetsutveckling, utvärdering, självvärdering och marknadsföring. Några exempel:
Nästa steg blir nog att diskutera vilka verktyg man kan använda när man jobbar med storytelling på det här sättet. Hur gör man rent praktiskt? Jag skall också se om jag kan hitta lite litteraturtips. Någon annan som har några förslag?
I måndags var jag en av talarna på Pecha Kucha i Göteborg. Det finns mycket att säga om det här med berättande och min 6 minuter och 40 sekunder långa presentation skrapade bara på ytan. Förmodligen skulle presentationen mått bra av fler konkreta och verkliga exempel, men den strikta begränsningen tvingar fram prioriteringar. Det är ju också det som är meningen.
Jag vill ge några goda råd om vad man kan tänka på när man skall berätta om sitt företag, en förening eller kanske om sig själv. Det handlar om att berätta sanna historier i syfte att övertyga någon om någonting. Jag använder en saga som exempel.
Det var en gång tre små grisar som skulle bygga var sitt hus. Två av grisarna ville gå på Park Lane på kvällen, så de smällde upp var sitt ruckel av hö och trä. Men nästa morgon fick de oväntat besök av den stora stygga vargen. Han huffade och puffade och blåste omkull husen och åt upp de båda grisarna i ett nafs.
Men den tredje grisen arbetade hela dagen och hela natten och byggde ett stadigt hus av sten och det rådde inte vargen på, så han försökte klättra in genom skorstenen istället.
Men där hade den förutseende grisen ställt en stor kittel med kokande vatten och den trillade vargen rakt ner i. Nu kunde grisen äta vargkött till middag hela veckan.
Så hur skall vi se på den här historien egentligen? Vi kan titta på hur jag berättade den. Hur var mitt kroppsspråk? Visade jag bilder som passade till? Vi kan fråga oss om ni verkligen är rätt målgrupp för den här sagan, eller om den kanske skulle ha passat bättre i ett annat sammanhang; på en förskola till exempel?
Det där är viktiga och relevanta frågor, men idag vill jag fokusera på vad jag berättar, snarare än hur.
Den sista grisen överlevde för att han var flitig och samvetsgrann. Sagan är en uppmaning till oss: ”Var flitig och samvetsgrann, så går det dig väl i livet!”
Det är ett budskap vi begriper nästan intuitivt. Vi förstår vad sagan vill säga trots att det är outtalat och underförstått.
Det funkar lika dant med verkliga berättelser om verklige företeelser. Om berättelser har ett budskap så är de också ett kraftfullt retoriskt verktyg.
Och det kan jag använda, till exempel om jag söker jobb och skall berätta för en arbetsgivare om mig själv, eller om jag har en företag som behöver berätta om sina produkter för potentiella kunder.
Att berätta är att övertyga med exempel. Men hur gör jag det då? Hur skapar jag berättelser som talar till magen snarare än till hjärnan, berättelser som gör att vi kan övertyga någon känslomässigt innan vi övertygar dem förnuftsmässigt?
Sagan om de tre små grisarna blir bara begriplig om det framgår att den tredje grisen är flitig och att de andra inte var det. Och att det var därför det gick som det gick.
Därför är det viktigt att alltid framhäva ett personlighetsdrag. (Jodå, företag och organisationer kan visst presenteras som om de har personlighetsdrag. Titta bara på hur folk pratar om de stora teknikföretagen Apple, Google och Microsoft.)
Så när den sista grisen skall söka jobb som murare så bör han inte bara framhäva att han är duktig på att bygga hus, utan också hur flitig han är. Om det nu är flit som efterfrågas. Men det räcker inte att bara påstå att han är flitig, han måste visa det också.
Berätta inte vad som hände om du inte också berättar vad du gjorde då!
Det här hände … och då gjorde jag…
Annars blir ju historien meningslös.
”En dag kom vargen och åt upp mina kompisar, men jag överlevde.” Det är inte mycket till historia. Det säger ju ingentin.
”Jag jobbade hela dagen och hela natten och byggde ett hus av sten” är bättre. Det handlar om att visa vad du går för. Att berätta är att övertyga med exempel.
Du kan bara ha ett budskap i taget. Jag vet att det är hårt. Vi har ju alltid så mycket att säga, men du kan inte ha flera budskap i en och samma berättelse. Det fungerar aldrig.
Så bestäm dig för ett budskap som du vill lyfta fram. Framhäv ett personlighetsdrag. Sedan går du igenom din berättelse och sållar bort allt som inte stödjer det budskapet och framhäver den personlighetsegenskapen.
Kill your darlings, brukar det heta. Dra dig inte för att göra en fullständig massaker.
Ibland kan det vara svårt att få uppmärksamhet när många slåss om utrymmet. Fastna inte i fällan att göra vad som helst för att få uppmärksamhet. Du är vad du gör och det du gör när du berättar blir automatiskt en del av berättelsen.
Om jag skar av mig örat mitt under presentationen, så nog skulle jag få uppmärksamhet alltid. Ni skulle inte kunna sluta prata om galningen som skar av sig örat. Men inte många skulle komma ihåg vad jag egentligen ville ha sagt.
Slutligen: Säg det du tror på och tro på det du säger. Visst går det att ljuga, men de flesta av oss är hundra gånger trovärdigare när vi berättar om något som vi brinner för.
Tusen tack för att ni lyssnade!
Det hände sig under en partiledardebatt under förra valrörelsen, i den tid då Göran Persson fortfarande var ordförande för det socialdemokratiska partiet.
Man hade kommit in på alliansens förslag om skattereduktion för hushållsnära tjänster. Göran Persson lät undslippa sig ordet piga och centerpartiets Maud Olofsson var på honom som en hök. Piga!? Hur kunde han använda ett så nedlåtande ord om hederligt folk, undrade hon? Hennes allianspartners nickade instämmande.
Göran Perssons svar var förödande, men också ganska symptomatiskt för hans beteende i valdebatten. Han bad om ursäkt. Det var nedlåtande att säga piga. Det var dumt gjort, erkände han.
Jag menar att Göran Persson gjorde ett stort retoriskt misstag. Inte för att det skulle vara fel att erkänna sina misstag om man nu har gjort några, utan för att han kapitulerade inför alliansens verklighetsbeskrivning.
Ursäkten gjorde snabbt klart att statsministern inte själv trodde på vad han sade. Han hade försökt ett retoriskt trick och när det inte fungerade så stod han där med byxorna nere. Men om Göran Persson inte själv kunde stå för ordet piga så borde han aldrig ha använt det. Om det här var en ogenomtänkt floskel, måste väljarna undra hur många andra saker statsminstern pratade om som också bara var ogenomtänkta floskler.
Tänk om han hade svarat såhär istället:
Vi hör inte ordet piga så ofta nu för tiden. Många har nog glömt bort hur det var. Pigorna var de som skurade och bonade, som som tvättade, manglade och strök. Pigorna tvättade fönster. De dukade, diskade, dammade och bäddade. Och allt det här gjorde de hemma hos någon annan.
Vilket förakt måste man inte känna för hårt arbetande människor om man anser att ordet piga är ett skällsord? Jag ser pigorna som den svenska historiens bortglömda hjältinnor.
Det hade varit ett kraftfullt svar därför att det hade berättat en annan historia. Göran Persson hade visat att han visste precis vad en piga var och vad hon gjorde. Han hade också visat beundran och respekt för de vanliga människor som jobbar hårt åt andra. Men viktigast av allt: Maud Olofsson hade haft mycket svårt att fortsätta sin indignation över ordvalet. Titta nu vem som är nedlåtande.
Som jag ser det finns här två lärdomar:
För det första, säg sådant som du kan stå för. Om du inte tror på dina egna argument, eller bara slänger ur dig retoriska klyschor så blir du lätt avslöjad.
För det andra är människor mycket mer känslomässiga än politiker vill tro. Ingen kan vinna en debatt eller valrörelse bara med hjälp av rationella fakta-baserade argument. Först måste du skapa tilltro och identifikation. Sedan är folk redo att lyssna.
Och det är där storytelling kommer in. Alliansen vann hela pigdebatten för att de använde känslomässiga och moraliska argument. De berättade en historia som bland annat gick ut på att man inte skall nedvärdera folk. Och det kan väl alla hålla med om.
Om Göran Persson hade förstått historieberättandets kraft, och om han hade trott på vad han själv sade, så hade socialdemokraterna mycket väl kunnat vinna över väljarna med en egen berättelse som utmanade den som alliansen målade upp. Men det gjorde han inte och det blev hans fall.
Idag diskuterar jag Kung Carl Gustaf ur ett storytellingperspektiv. Hur ser folk på hans historia? Kan kungen och hans anhängare ändra på någonting i berättelsen om kungen som hjälper dem att vända sympatierna hos en alltmer skeptisk allmänhet? Monarkin sitter nog säkert i många år än, det finns det starka traditionella och institionella element som ser till. Men jag tänker visa att det finns inbyggda motsägelser i hur kungen och kungamakten framställs, nästan paradoxala förhållanden som är svåra att överbrygga på ett trovärdigt sätt.
Men jag uppskattar lite motstånd och ger mig gärna i kast med att, oombedd, lösa majestätets problem.
I valrörelsen kommer de partier som vill vara framgångsrika att behöva kontrollera flera berättelser. Först och främst måste berättelsen om dem själva vara trovärdig och tilltalande, men de måste också berätta trovärdigt om motståndarsidan. Saken kompliceras av att det andra intressenter har behov av att berätta helt andra berättelser. Partiets motståndare kommer att berätta sina historier, men även nominellt allierade kan ställa till problem. (Moderaternas framgångsrika berättelse om den ansvarsfulle statsmannen Reinfeldt har lett till regelrätt karaktärsmord på flera av deras allianspartners, som ofta fått bära hundhuvudet för missnöje med regeringens politik.) I tillägg till detta har vi de traditionella medierna, vars innehåll i allra högsta grad är en form av storytelling. Och de har helt egna behov.
Partiet behöver alltså framställa flera berättelser.
Men det räcker inte. Både motståndarsidan och media kommer att skapa andra berättelser och den som vill vinna valet måste framställa trovärdiga alternativ till dessa skildringar.
Att bemöta både mediernas och motståndarnas berättelser är av yttersta vikt. Vi måste kunna identifiera oss med det parti vi röstar på och med dess företrädare. Valet avgörs till större del av känslomässiga skäl än vad både väljare och partier vill erkänna. Den som låter negativa uppfattningar om det egna partiet få fotfäste bland sina potentiella väljare får inga framgångar i valet.
Psykologen Drew Westen skriver i Huffington Post om hur Obama tog kontroll över alla de viktiga berättelserna i presidentvalet 2008. Kärnan i resonemanget är publicerat på svenska i Psykologtidningen (”Obama vann med känslomässigt budskap” i Psykologtidningen nr 1 2009) och i Flamman.